när vi två var en
Hon och jag, vi som har hållit ihop enda sen första skolåret, hon som jag har älskat högt, hon som jag har hållt över skyn, hon som jag har dyrkat mer än allt, hon jag alltid har velat haft nära, hon och jag, vi finns inte längre.
Visst har jag hört om vänner som verkligen har hållt ihop sen barnsben, jag har beundrat dessa människor och verkligen önskat att det skulle bli så mellan mig och min bästa vän, men jag blev av en av dem i mängden, en av dem som växte ifrån sin vän. Hur skulle jag kunna veta att hon som jag än gång älskat så mycket skulle bara försvinna ut i luften som ren aska. Hur skulle jag kunna veta, att hon jag höll i handen, så hårt jag bara kunde, hur skulle jag kunna veta att vi bara skulle låta våra händer glida isär. Jag vet faktiskt inte vad som hände, jag som försökte hålla fast, jag som verkligen ville hålla fast. Men vad ska man göra när någon bara tas ifrån en, när man verkligen inte kan hålla tillbaks, man måste släppa. Det är en hemsk känsla. Vi som hade så många planer för framtiden.
I början var det som svårast, då jag som mest behövde henne. Hon fanns där till en början, men sen hände det något. Jag önskar verkligen att jag visste vad det var då så att jag bara kunde ha fixat till det så att allt kunde varit bra, men i vissa fall så går det väl inte att göra något. Ibland är det meningen att två som vet allt om varandra, inte ska ha något med varandra att göra. Jag kan säga, att jag inte känner henne längre och hon känner inte mig. Visst, det är så jävla hemskt, vi som en gång varit en, vi har gått isär. Vi har varit som en stor pusselbit som någon har kommit och verkligen tagit sönder. Och ja, det gör ont.
Vi pratar inte med varandra. Du har dina vänner, jag har mina. Vi har våra problem men vi talar inte om dem. Du som hade svaren på alla mina. Men om du undrar, så mår jag bra. Jag skrattar, jag är arg och ledsen ibland också. Men det borde du ju inte ha missat, vi går ändå i samma klass.
Tänk att hon som jag har haft som bästa vän, finns inte längre. Hon är en ny människa, som jag ser varenda dag sittandes på en stol i klassrummet. Vi säger inte ens hej, jag vet inte varför. För antagligen måste jag ha gjort något, för det är ju ändå du som undviker mig. För t.ex. du vet att det är dålig stämning i klassen, ändå frågar du mina vänner om du har gjort något mot dem, och att du vill säga förlåt isåfall. Varför vill du inte säga förlåt till mig?
Vill du få mig utanför? Vad är det du vill, för det är ju inte bara mellan dem jag umgås med och dig det är dålig stämning mellan, både du och jag vet att punkten mellan allt är vi. Det vet du, och du vet också att jag vet det. Det här är ett tecken på att jag inte känner dig längre, för jag vet inte vad du håller på med längre. Din personlighet som jag älskade och dyrkade är spårlöst försvunnen, den är begravd någonstans och jag vill så gärna hitta den och ge tillbaks den. Men hur ska de gå, när vi inte ens pratar.
Det är sorligt, att vi två var en, men som nu inte finns längre.
Jag som älskade henne.
